Felicia i USA

Blir latmask-pricklost inlagg idag, kom precis hem och har egentligen andra saker att gora. Typ avsluta projektet dar vi ar fyra i gruppen och Felicia har gjort liite mer an sin beskarda del... Haha. Men, det kanns som att jag behover skriva av mig.

Torsdag idag iallafall, imorgon har jag tre veckor kvar av mitt utbytessar och det borjar kannas laskigt. Jag saknar Sverige och jag langtar nagot sa sjukt, men samtidigt ar det ju nu, och de senaste tre manaderna, som jag har gjort det allra allra basta av mitt ar. 
Jag hade ingen aning om att det skulle vara sa tufft. "Tio manader ivag fran min familj", tankte jag. "Det ska val inte vara sa svart, jag hinner ju knappt dit och vanda". Och sa slog hemlangtan och saknad till, och jag tror att jag ar en san som har langtat hem hela tiden, uppskattat sant jag aldrig insag att jag behovde och tyckte om.
"Mina vanner kommer ju vara dar nar jag kommer tillbaka ocksa... dessutom kommer man ju veta vilka som ar ens riktiga vanner." Var ju inte heller den roligaste delen. Jag kanske torterade mig sjalv lite extra genom att prata med mina fina vanner, men samtidigt vet jag inte hur vissa dagar skulle sett ut om jag inte kunde skriva langa gnalliga brev eller ringa och prata i timmar med dem, nar man inte ville prata med sin familj for att dom kunde bli oroliga. Jag ar sa otroligt glad att jag fortfarande har kvar dom vanner jag alskar sa mycket.

Jag angrar verkligen inte att jag akte pa ett utbytessar, men jag tror att jag slappte Sverige sent. Jag spenderade mycket tid med att sakna och langta. Kan inte saga att jag "angrar" det dock - det var ju sa jag kande. Men tufft, forjavla tufft rent ut sagt. Jag tror aldrig jag har upplevt en varre kansla an hemlangtan. Kulturshock. Frustration och forvirran.  Det sog redigt.

"Oj, hon later ju positiv. Utbyte later ju som nat att rekommendera... NOT."
Misstanker att tankegangen gar sa. Men helt arligt, nu nar jag tittar tillbaka pa aret sa kan jag vagt komma ihag allt det daliga. Jag vet att forsta dagen i high-school fick mig att vilja ta forsta planet hem. Att den lilla incidenten i november gjorde att hemgang alternativt vardfamiljsbyte skulle vara det basta alternativet. Att nyarsdepressionen fick min vardmamma att mata mig med sugar cookies. Jag kommer ihag det, men det ar mer en historia nu an nagot annat.

De senaste fyra manaderna, och ett gang grejer fran forra aret ar vad jag minns mest. Jag kommer sakna Amerika. Jag har hittat vanner har som jag verkligen uppskattar. Jag har upplevt massa coolt och allt det svara - det ar ju det man vaxer ifran. Jag vet att jag kommer ha nytta av det resten av mitt liv. Jag kommer sitta dar med min yearbook och beratta solskenshistorier om friday football games och oandliga road trips genom ingenting. Jag ar kar i Texas och trots att jag tycker allt ar lite smafanigt och overdrivet, mja, jag kommer sakna high school, alla dessa banketter och ceremonier och danser och sporten i skolan. Confessed.


Idag var jag pa en Award Ceremony och "Svea Viklund" fick en jattegosig gron filt. Den ar jattefin. Det star "Svea" pa den. Hahaha. Men jag var glad svensk anda.

Ursakta detta sentimentala och babbliga inlagg. Det kommer sakert fler allt eftersom slutet narmar sig.
KRAAAAM