Felicia i USA

Okej, elfte januari och här är dagens! Haha, kanske inte fullt så catchy men en liten uppdatering var det väl dags för. Så igår var det "fem månader i USA"-dagen, bra jobbat och klapp på axeln. Nästa lördag innebär fem månader i Dallas. Lite cred för att ha klarat av halva tiden lär man ju få?

Rullar på bra här, tränar igen och har spelat min första match. Fick trevligt nog speltid trots min längre frånvaro. Vi förlorade dessvärre men jag gjorde rätt bra ifrån mig även om jag fortfarande är lite i startfasen då jag varit borta drygt två månader. Kroppen är inte lika kvick som hjärnan, och TRÄNINGSVÄRK var förmodligen ledordet den här veckan, haha.
Men, sjukt skönt att vara tillbaka igen i alla fall!

Skolan har ju som sagt startat, men det är chill. Har haft lite läxa men då det är på nivån "färglägga Europakarta" klarar jag mig fint. I spanskan har vi börjat läsa Don Quixote, en hittills mycket tråkig bok, men det ska bli rätt kul att se om jag klarar av att läsa den på engelska, förstå den och sen svara på frågor på spanska. Vi får la se.

I torsdags såg jag the national championship game i amerikansk collegefootball med en kompis, det var fränt. Haha, heja Florida! Börjar ju bli proffs på sporten nu.
Helgen innebar sova, sova ännu mer då jag var helt utmattad efter första veckan med basket och skola, kyrkan, besök av värdsyskonen och bio. (Valkyrie, rätt bra!)

Får lov att berätta om en kul grej som hände i kyrkan: värdparet har svenska vänner (där mannen är från Sverige och hans fru från USA), mycket trevliga som ordnade party för mig i början och som jag ser då och då. Bakade även lussebullar till dom, mycket uppskattat. Haha, hur som helst så kom dom fram till oss i kyrkan och Magnus (mannen) säger "Thank you so much for lussekatterna! Jag åt upp säkert hälften av dem" och jag svarar "No problem!".  Han fortsätter "Jag har ju inte sett dig sen dess!" och jag får ännu en gång ur mig "yeah, I know!". Han skrattar åt mig och när vi sedan ses efter gudstjänsten frågar han "How's your Swedish going?", och jag, fast besluten att bevisa att jag fortfarande kan svarar "Jag är jätteförvirrad! Men jag kommer ihåg, jag lovar!".

Alltså, jag har inte problem att slå över till svenska då jag ringer ett samtal eller så, men när han bara "approached me" med det svarade jag på engelska. Jag tyckte det var kuligt i alla fall. Har ju drömt på engelska sen typ två-tre månader tillbaka, så.
Oh well, middag och läxor väntar. HAWAII SNART! Så galet taggad. Vi ses snart, Therese :D
Puss på alla därhemma, jag saknar er.