3 december 2008
Wow, kinderäggbloggning igen; två inlägg på en dag! Sitter och väntar på att klockan ska ticka så jag kan ringa hem till föräldrarna i Sverige, och har allmänt tråkigt. Känns lite jobbigt just nu eftersom jag är trött, mitt kort vägrar samarbeta (hela pappa betalar-principen faller ju, hahah) och så på grund av det lilla läkarbesöket jag fick in nu på kvällen.
Nedre delen av mitt smalben, min ankel (vilket fult ord?) i princip, har gjort ont lite till och från, började veckan innan Thanksgiving och kom och gick lite. Pratade med min coach på första matchen, och hon masserade och jag fick is på, och jag trodde det var bra sen. Vilade under lovveckan vilket inte gjorde någon jätteskillnad annat än att jag slapp springa, och nu när vi började träna igen så har det gått från att göra ont efteråt till att jag känner av det nästan hela tiden. Har ätit lite smärtstillande på morgonen men vill inte träna med det för det har jag hört är dumt, så jag kör på mitt dumma "fortsätt spring och hoppas det går över"-race. Så när jag halvhaltade hem beslutade sig min värdmor för att ta mig till läkaren, som trots mina stora ledsna ögon (och tårar, som vanligt) sa att han inte hade mycket mer val än att ta mig ur träning fram till måndag, vilket innebär att jag missar matchen på fredag. (om jag inte väljer att spela ändå, men det kanske är dumt... venne)
Vet att det inte är hela världen, men alla som är här som utbytesstudenter eller whatever, vet att sporten är gaaaanska seriös och jag hatar att behöva missa träningar och matcher. Visst, det rör sig om en två träningar och en match, men ändå. Äta konstiga painkillers är ju inte kalaskul heller, det enda roliga är att man får äta massor så inte magen blir arg på en. (och äta massor behöver jag ju egentligen inte heller, hmpf)
Måste även tillägga att läkarbesöket var löjligt dyrt eftersom allt han gjorde var att titta två sekunder på benet, klämma lite, ställa en diagnos och sen prata om sina kusiner och vitaminer i trettio minuter. Spenderade alltså två timmar i ett litet rum för att få veta att jag inte får träna, vilket känns sämst.
Men, sånt är livet, jag saknar numera fyra state quarters (det är inte avgjort än, Ludde!), min söta nallevän är tillbaka i skolan, och det är jul snart. Kan ju inte bli kalasigare än så? Hmm. Puss och kram
Nedre delen av mitt smalben, min ankel (vilket fult ord?) i princip, har gjort ont lite till och från, började veckan innan Thanksgiving och kom och gick lite. Pratade med min coach på första matchen, och hon masserade och jag fick is på, och jag trodde det var bra sen. Vilade under lovveckan vilket inte gjorde någon jätteskillnad annat än att jag slapp springa, och nu när vi började träna igen så har det gått från att göra ont efteråt till att jag känner av det nästan hela tiden. Har ätit lite smärtstillande på morgonen men vill inte träna med det för det har jag hört är dumt, så jag kör på mitt dumma "fortsätt spring och hoppas det går över"-race. Så när jag halvhaltade hem beslutade sig min värdmor för att ta mig till läkaren, som trots mina stora ledsna ögon (och tårar, som vanligt) sa att han inte hade mycket mer val än att ta mig ur träning fram till måndag, vilket innebär att jag missar matchen på fredag. (om jag inte väljer att spela ändå, men det kanske är dumt... venne)
Vet att det inte är hela världen, men alla som är här som utbytesstudenter eller whatever, vet att sporten är gaaaanska seriös och jag hatar att behöva missa träningar och matcher. Visst, det rör sig om en två träningar och en match, men ändå. Äta konstiga painkillers är ju inte kalaskul heller, det enda roliga är att man får äta massor så inte magen blir arg på en. (och äta massor behöver jag ju egentligen inte heller, hmpf)
Måste även tillägga att läkarbesöket var löjligt dyrt eftersom allt han gjorde var att titta två sekunder på benet, klämma lite, ställa en diagnos och sen prata om sina kusiner och vitaminer i trettio minuter. Spenderade alltså två timmar i ett litet rum för att få veta att jag inte får träna, vilket känns sämst.
Men, sånt är livet, jag saknar numera fyra state quarters (det är inte avgjort än, Ludde!), min söta nallevän är tillbaka i skolan, och det är jul snart. Kan ju inte bli kalasigare än så? Hmm. Puss och kram
Kommentarer
Postat av: madde
åååååååååååååååååååh! :| stackars liten! drick varmchoklad, lovar det hjälper! ;)
Trackback
